Tonårskärleken - Länge leve pirret!

För några dagar sen upptäkte jag att jag hade gått miste om något som jag aldrig kommer att få tillbacks igen. Tonårskärleken. Den mytomsbunna tonårskärleken. 

Förra veckan var jag och handlade. När jag gick in i butiken lade jag märke till en kille (typ 13 år) som satt utanför och såg ut att vänta på någon. När jag sedan gick ut ur butiken satt det en söt tjej brevid honom med hans armar runt om kring sig. De såg så lyckliga ut. Nyförälskade. Jag blev så glad för deras skull. Jag minns verkligen hur det känndes. Tonårskärleken.

Okej, jag vet att jag fortfarande är tonåring jag med (tretton till nitton), men tonårskärleken existerar bara för ett kort tag i varje människas liv. Det är liksom den kärleken som allt är nytt. Alltså, inte första pussen och det, utan första "på riktigt". Den första gången man verkligen får känna riktig närhet.
Tonårskärleken kan alltså infalla egentligen när som hällst i livet. En del kanske när det är mycket unga, andra när de känner sig mer redo. (Nej, jag pratar inte om sex, utan allt det andra. Närheten, trevandet.)
Oj vad jag minns! Så spänande allt var. Så tabu. (Jag vet att det inte är det egentligen, men det känndes som det då.) Att bara ligga supernära någon som man tyckte om så mycket att man höll på att spricka av lycka. Att ligga nära den personen och se hur bröstkorgen höjde och sänkte sig för var andetag. Att vara så nära så man hörde den andres hjärtslag. Att vara så nära så att näsorna snuddade vid varandra, att pannorna nästan satt ihop, men inte tillräkligt nära för att kyssas.
Oooh var den kännslan var härlig. Det där pirret. Pirret som började någonstans innuti och spred sig likt en sol upp för ryggraden, ner för benen, ja ända ut i fingerspetsarna spred det sig.


Jag njuter fortfarande av att ligga näranära någon jag tycker om, men det är inte samma grej längre. Om jag tänker efter så pirrade det nog mera när jag var mindre, men det berodde nog mer på spänningen än kemin. Spänningen har försvunnit, som tur är har inte pirret gjort det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0