Lycka?
Det är den där kännslan... En hård knut magen, precis i mellangärdet. Knäna skakar så mycket att det nog skulle synas om man kollade nära. Hela jag skakar. Jag tar snabba, korta andetag. Försöker fokusera. Hjärtat mitt klappar så hårt att det nästan gör ont. Det susar i öronen och jag blir kissnödig. Helt otroligt kissnödig! Och torr i munnen. Försöker fokusera.
Jag ser mig omkring, fattar att nu är det dax och tar ett djuptandetag.
Jag tar tar ett sort steg. Ett stort steg rakt ut till ett säkert självmord. Strålkastarna bländar mig och jag letar desperat efter micken. Där. Trummorna räknar in och bang, vi är igång. Och allt släpper. Musiken uppfyller mig. Förgyller mig. Jag känner basgången ända ut i fingerspettsarna och ryttmen har en magisk verkan på mig.
Den där kännslan... Den helt otroliga, obeskrivliga kännslan. Att stå på scen med hundratals blickar riktade emot en. Med musiken som min sköld och mitt vapen lever jag ut till mitt hela jag. Varje gång känns det som jag växer minst två meter på två sekunder. Varje gång känner jag kännslan som man brukar kalla lycka. Det är då jag lever.
