Det fruktande folkslaget.
Det finns ett folkslag här på jorden som de flesta av oss fruktar. Varje gång någon av människorna i folkslaget vågar gå ut som sitt riktiga jag fylls hela staden med skräck. Med deras stora, brummande maskiner och deras långa hårpiskor får de oss alla att känna den isande kåran lägst våran ryggrad.
Staden jag bor i har på något konstigt vis blivigt till detta folkslags hemmort. Det finns människor ur detta folksklag som vallfärdar från andra sidan jorden för att komma just hit. This is where it all happends.
Staden jag bor i annordnar på något konstigt vis en stor fest för detta folkslag varje år. Hela staden förvandlas till ett stor slagfält för en dag, och alla är där. Till och med vi med den isande kännslan längst våran ryggrad.
Kännetecknet för en människa som kommer från detta fruktade folkslag är ganska enkelt när man en gång bara lärt sig det. Från hanarnas sida är det skägg som gäller. Långt, skruvat skägg, gärna med lite senap eller liknande runt munnen. Det är även hårpiska som nästan är ett måste, eller helt flintis. (Den kala sorten gäller dem som en gång hade hårpiska, men åren gick och håret blev för tunnt.) Denna hårpiska måste vara otvättad och trassligt, inte en enda hårborste får någonsin komma i närheten av den gyllande hårpiskan. Runt om huvudet kan en heltäckande bandana komma på tal, men även detta är för dem som har det lite tunnt där uppe.
Honorna där emot kan faktiskt ha mycket olika hårväxter på huvet. En del kan ha mycket kort och spretande, andra mycket, mycket långt uppsatt i en hästsvans i bak. Det kan variera.
Något gemensamt mella alla dessa honor är de mytomsbunna "hängtuttarna". Ju mer häng, desto bättre. Många har frågat sig mer än en gång varför just hängtuttar är ett fenomen som drabbar just detta olkslag storartat. (I många andra folkslag är det nästan bara slumpen som avgör vem som ska få det och vem som inte ska få det.) Ingen vet och jag gissar på att ingen kommer att få veta, för att ingen forskare kommer någonsin våga sig på att forska runt om kring detta mytomsbunna folkslag och deras hängtuttar.
Moving on, något som både honorna och hanarna har gemensamt i detta folkslag är klädsen. Det finns ett material som är tillåtet, och det är läder. Läderbyxor, lädertröja, läderväskor... Det finns endast ett undantag, och det är bommul. Bommulen får andvändas vid bandana och svettiga, trasiga gammla t-tröjor. No more.
Något som skilljer honornas klädsel från hanarnas är att hanarna köpte sin skinnpaj för länge, länge sedan. Innan ölmagen till och med. Detta faktum gör sig påmind varje gång skinnpajen ska på. Sömmarna börjar spricka, och att ens försöka knäppa den över ölmagen är inte ens att tänka på. Den är för liten helt enkelt. Tyvärr envisas hanara om att bära skinnpajen, kanske i hopp om att någon dag kommer den att passa igen. Precis som den gjorde under urminnes tider.
Även tatueringar är något som alla dessa har gemensamnt. Dom kan förekomma över allt på kroppen, det kan vara på precis vad som hällst, det enda kravet är att den måste vara gjord för över 30 år sedan. På det viset börjar den bli blågrönaktig och mycket "slapp". (Skinnet är inte som det brukar vara.)
Förutom dessa kännetecken så brukar detta folkslag vara omringad med stanken från korv med mos, olja, cigarettrök, olja, bensin och olja.
Om du nu ser en person som passar in på alla kännetecken har du två val. Det ena är att lägga benen på rygger och springa allt vad du har. Detta kan funka ibland, men tyvärr så går vare sig hanarna eller honorna ut i folksammlingar utan sina stora, brummande maskiner. Dessa maskiner toppar mycket, mycket snabbare än vad du någonsin kommer att kunna springa, så detta val är inget jag rekomenderar.
Val nummer två är att stanna, försöka pejla läget och sedan försöka bli vän med odjuret. Efter ett tag kan man börja märka att odjuret faktiskt inte är ett odjur. Att det faktiskt är en människa precis som du och jag, det gäller bara att se bortom stanken och utsendet och den skrämmande blicken de flesta av detta folkslag brukar ha.
Jag antar att det är det som hela min stad har gjort för urminnes tider sen. Såg bortom allt det där. Det är väll därför min stad även är deras stad. Men det är faktiskt okej, så länge jag inte behöver stå ut med dom mera än en dag per år, den dagen hela staden förvandlas till ett slagfält.
Staden jag bor i har på något konstigt vis blivigt till detta folkslags hemmort. Det finns människor ur detta folksklag som vallfärdar från andra sidan jorden för att komma just hit. This is where it all happends.
Staden jag bor i annordnar på något konstigt vis en stor fest för detta folkslag varje år. Hela staden förvandlas till ett stor slagfält för en dag, och alla är där. Till och med vi med den isande kännslan längst våran ryggrad.
Kännetecknet för en människa som kommer från detta fruktade folkslag är ganska enkelt när man en gång bara lärt sig det. Från hanarnas sida är det skägg som gäller. Långt, skruvat skägg, gärna med lite senap eller liknande runt munnen. Det är även hårpiska som nästan är ett måste, eller helt flintis. (Den kala sorten gäller dem som en gång hade hårpiska, men åren gick och håret blev för tunnt.) Denna hårpiska måste vara otvättad och trassligt, inte en enda hårborste får någonsin komma i närheten av den gyllande hårpiskan. Runt om huvudet kan en heltäckande bandana komma på tal, men även detta är för dem som har det lite tunnt där uppe.
Honorna där emot kan faktiskt ha mycket olika hårväxter på huvet. En del kan ha mycket kort och spretande, andra mycket, mycket långt uppsatt i en hästsvans i bak. Det kan variera.
Något gemensamt mella alla dessa honor är de mytomsbunna "hängtuttarna". Ju mer häng, desto bättre. Många har frågat sig mer än en gång varför just hängtuttar är ett fenomen som drabbar just detta olkslag storartat. (I många andra folkslag är det nästan bara slumpen som avgör vem som ska få det och vem som inte ska få det.) Ingen vet och jag gissar på att ingen kommer att få veta, för att ingen forskare kommer någonsin våga sig på att forska runt om kring detta mytomsbunna folkslag och deras hängtuttar.
Moving on, något som både honorna och hanarna har gemensamt i detta folkslag är klädsen. Det finns ett material som är tillåtet, och det är läder. Läderbyxor, lädertröja, läderväskor... Det finns endast ett undantag, och det är bommul. Bommulen får andvändas vid bandana och svettiga, trasiga gammla t-tröjor. No more.
Något som skilljer honornas klädsel från hanarnas är att hanarna köpte sin skinnpaj för länge, länge sedan. Innan ölmagen till och med. Detta faktum gör sig påmind varje gång skinnpajen ska på. Sömmarna börjar spricka, och att ens försöka knäppa den över ölmagen är inte ens att tänka på. Den är för liten helt enkelt. Tyvärr envisas hanara om att bära skinnpajen, kanske i hopp om att någon dag kommer den att passa igen. Precis som den gjorde under urminnes tider.
Även tatueringar är något som alla dessa har gemensamnt. Dom kan förekomma över allt på kroppen, det kan vara på precis vad som hällst, det enda kravet är att den måste vara gjord för över 30 år sedan. På det viset börjar den bli blågrönaktig och mycket "slapp". (Skinnet är inte som det brukar vara.)
Förutom dessa kännetecken så brukar detta folkslag vara omringad med stanken från korv med mos, olja, cigarettrök, olja, bensin och olja.
Om du nu ser en person som passar in på alla kännetecken har du två val. Det ena är att lägga benen på rygger och springa allt vad du har. Detta kan funka ibland, men tyvärr så går vare sig hanarna eller honorna ut i folksammlingar utan sina stora, brummande maskiner. Dessa maskiner toppar mycket, mycket snabbare än vad du någonsin kommer att kunna springa, så detta val är inget jag rekomenderar.
Val nummer två är att stanna, försöka pejla läget och sedan försöka bli vän med odjuret. Efter ett tag kan man börja märka att odjuret faktiskt inte är ett odjur. Att det faktiskt är en människa precis som du och jag, det gäller bara att se bortom stanken och utsendet och den skrämmande blicken de flesta av detta folkslag brukar ha.
Jag antar att det är det som hela min stad har gjort för urminnes tider sen. Såg bortom allt det där. Det är väll därför min stad även är deras stad. Men det är faktiskt okej, så länge jag inte behöver stå ut med dom mera än en dag per år, den dagen hela staden förvandlas till ett slagfält.
Kommentarer
Trackback
