En känsla utan namn?
Utan begär, ingen besvikelse. Vi ställer begär på oss själva, de runt om kring oss, samhället och värden. Om vi slutade ställa alla dessa begär, skulle då alla de känslor försvinna? Lätta vårt samvete?
För en tid sen var jag min största besvikelse. Jag hade länge och väl förberett mig för något som skulle kunna reflekteras allt jag gör och kommer att göra min närmaste framtid. Moment of truth. Jag var helt övertygad om att jag inte hade klarat det. (Till en mycket speciell person; Tack för att du finns!) Den känsla som spred sig inom mig var och förblir obeskrivlig. Jag var min största besvikelse. Jag hade ingen annan att skylla, det var bara jag själv som hade orsakat det.
Sedan kom utslaget. Jag hade klarat det. Otrolig lättnad. But still, tiden mellan prövningen och utslaget...
Om jag inte hade så höga förväntningar på mig själv, skulle jag fortfarande vara så besviken? Om vi bara sänkte ribban en aning, skulle besvikelsen försvinna? Ett minne blott, en känsla utan namn.
But maybe its a good thing after all, when you think about it. Utan besvikelse skulle vi aldrig lära oss att kämpa. Utan nedslag och besvikelse skulle allt vara bra som det blev. Utan det, finns det ingen användning för att utväklas.
Om vi nöjer oss med det vi har, med det vi får, skulle inte värdens tid förvinna? Om vi är nöjda, varför fortsätta utveklas? Det är begäret efter något som gör att vi växer. Det är begäret som gör att vi tänker lite längre. Det är begäret som gör att vi fortfarande finns.
Utan begär, ingen besvikelse. Utan begär, inget oss.
