aliquando et insanire iucundum est

i morse när jag vaknade var det den första morgonen denna termin som jag gick upp före solen.
idag började vi öva lucia sånger på estet. till luciatåget som känns som om det är minst ett halvår kvar till... visst.

sverige blir bara mörkare och mörkare. kallare och kallare. det är ungefär nu som jag kommer på varje år att jag är född på fel sida om jordklotet. och det är ungefär nu som jag alltid lovar mig själv att rymma här ifrån någon sketen vinterdag och aldrig komma tillbaka igen. det är för kallt och mörkt. jag hatar kyla. mörkt när man vaknar, mörkt när man går till bussen. mörkt när man kommer till skolan. svinkallt inne på roden. (ja, alla ni som går där.. ni vet vad jag pratar om.) dubbla långkalsonger, tre par linnen, två par strumpor, sockor, ylletröja, ytterkläder... samtidigt som man försöker sudda med ett fryst suddigum. typ. mörkt när man kommer hem. mörkt när man går och lägger sig.

det är nu som jag vill här ifrån. långt bort. dit allt är främande och nytt. dit nya smaker läggs på min tunga och ny musik klingar i mina öron. dit mina ögon får se nytt ljus reflekteras och dit allt känns anorlunda. dit allt gör mer intryck än blöta sockor i ett dragit hus. dit allt känns mer betydelsfullt än isgator som man endå bara snubblar på var eviga dag. jag vill dit där värmen är ett faktum och där solen endast ger vika till de mest stjärnklaraste nätterna. dit vill jag. jag vill dit nu. jag vill uppleva, känna och förföras. jag vill dit.