Om exakt 1 månad och 3 dagar kommer jag och Jimmy stå i publikhavet och njuta. Det är 34 dagar, vilket är typ ingenting.
Puffen konstaterade någonting för mig igår -att hennes liv är ganska grått just nu. "Jahopp" sa jag "jag tycker inte mitt liv är så grått... Men vad är det som skilljer ditt liv från mitt?"
"Alltså, utan dig skulle i alla fall mitt liv vara mycket mörkare."
Det är kanske därför mitt liv inte är så grått.
Himlen var blå idag. Och solen lyste faktiskt. Det var jag som såg det och var tvungen att avbryta historiens tråkigaste historialektion med att utropa det! Alla titta ut genom de tummade fönstren och jag njöt lite tills solen gick ner. Det var fint.
Nu ska jag knata ner på stan, handla ett smycke och sen jobba. Jag har faktiskt inte jobbat på 2 veckor. Det känns faktiskt nästan lite nervöst.
Helgen kommer fyllas med plugg och brudmys. Psykologi är så sjukt intressant (på riktigt -jag spillde te över hela mig för att jag var så inne i det jag satt och skrev.. sjukt intressant) men kanske inte det lättaste. Bara jag fattar själva helheten tills på måndag så...
Sant. Men ja må säga, att det skulle vara så skönt.
skönt:)
