Myshelg.
Helgen började med fredagsmys hos mysLinnea. Super mysigt. Lördagsmorgon packade jag in mig själv i Dennis mammas bil och vi for till solna hallen. Dennis hade sin första tävling, och han var jätte duktig.! Det var al style cuppen (Dennis tränar Thaiboxning). Jag var riktigtriktigt nervös innan! Självklart hade Dennis anmält sig till det-är-okej-att-sparka-på-den-som-ligger-gruppen, och om jag ska vara helt ärlig
så trodde jag först att han skämmtade med mig när han sa att det kunde gå riktigt blodigt till.
Första matchen för dagen var mellan Christian och någon okänd människa, och efter 2min x 2 ronder var Christian så sönderslagen att det rann blod ner på hela honom (som tur var så var det bara näsblod).
"Siht!" tänkte jag "var faen har jag hamnat?!"
Efter en lång väntan var det iaf tävling 4 på matta A, och oj vad jag var nervös! (Jag kan ju bara tänka mig hur Dennis kännde sig). Nu i efterhand är jag väldigt tacksam för att det faktiskt inte blev några jättealvarliga skador på min Dennis. Tack.
Så, efter en lång dag i Solna for jag och Dennis hem till mig, kollade på melodifestivalen och mös.
I söndags gick vi en mysprommenad, sen åkte Dennis hem. Freddy kom hem till mig på kvällen och vi mööös hela natten. Ojoj, vilken myshelg!
Och jag började fundera på en sak när jag satt där i Solna hallen och väntade på att den oändliga väntan skulle ta slut. Jag tror jag saknar det där lite. Väntan, skitsnacket, jublet, adrenalinet, smaken av blod och lukten av svett. Adrenalinet. Det var en otrolig kännsla att stiga in på mattan, möta sin motståndares blick och höra dommaren förklara att matchen kan börja. Allt blir liksom tyst på något sätt. Det enda man hör är sina egna andetag, och det enda man tänker på är motstånadrens andetag.
Kanske jag inte skulle gett upp karaten? Men det är faktiskt sant, sen den dagen jag fick medaljen i min hand har jag inte satt min fot i dojon en enda gång. Kanske för att jag hade uppnått mitt mål.
Kanske för att jag ville spendera mer tid åt vänner, party och allt sånt man gjorde när man var fjortisfjorton. En dag kanske jag tar upp träningen där jag tappade den, men just nu nöjer jag mig faktiskt gott och väl med två-tre friskispass i veckan. Det får räcka.
så trodde jag först att han skämmtade med mig när han sa att det kunde gå riktigt blodigt till.
Första matchen för dagen var mellan Christian och någon okänd människa, och efter 2min x 2 ronder var Christian så sönderslagen att det rann blod ner på hela honom (som tur var så var det bara näsblod).
"Siht!" tänkte jag "var faen har jag hamnat?!"
Efter en lång väntan var det iaf tävling 4 på matta A, och oj vad jag var nervös! (Jag kan ju bara tänka mig hur Dennis kännde sig). Nu i efterhand är jag väldigt tacksam för att det faktiskt inte blev några jättealvarliga skador på min Dennis. Tack.
Så, efter en lång dag i Solna for jag och Dennis hem till mig, kollade på melodifestivalen och mös.
I söndags gick vi en mysprommenad, sen åkte Dennis hem. Freddy kom hem till mig på kvällen och vi mööös hela natten. Ojoj, vilken myshelg!
Och jag började fundera på en sak när jag satt där i Solna hallen och väntade på att den oändliga väntan skulle ta slut. Jag tror jag saknar det där lite. Väntan, skitsnacket, jublet, adrenalinet, smaken av blod och lukten av svett. Adrenalinet. Det var en otrolig kännsla att stiga in på mattan, möta sin motståndares blick och höra dommaren förklara att matchen kan börja. Allt blir liksom tyst på något sätt. Det enda man hör är sina egna andetag, och det enda man tänker på är motstånadrens andetag.
Kanske jag inte skulle gett upp karaten? Men det är faktiskt sant, sen den dagen jag fick medaljen i min hand har jag inte satt min fot i dojon en enda gång. Kanske för att jag hade uppnått mitt mål.
Kanske för att jag ville spendera mer tid åt vänner, party och allt sånt man gjorde när man var fjortisfjorton. En dag kanske jag tar upp träningen där jag tappade den, men just nu nöjer jag mig faktiskt gott och väl med två-tre friskispass i veckan. Det får räcka.
Kommentarer
Trackback
