En känsla utan namn?
Utan begär, ingen besvikelse. Vi ställer begär på oss själva, de runt om kring oss, samhället och värden. Om vi slutade ställa alla dessa begär, skulle då alla de känslor försvinna? Lätta vårt samvete?
För en tid sen var jag min största besvikelse. Jag hade länge och väl förberett mig för något som skulle kunna reflekteras allt jag gör och kommer att göra min närmaste framtid. Moment of truth. Jag var helt övertygad om att jag inte hade klarat det. (Till en mycket speciell person; Tack för att du finns!) Den känsla som spred sig inom mig var och förblir obeskrivlig. Jag var min största besvikelse. Jag hade ingen annan att skylla, det var bara jag själv som hade orsakat det.
Sedan kom utslaget. Jag hade klarat det. Otrolig lättnad. But still, tiden mellan prövningen och utslaget...
Om jag inte hade så höga förväntningar på mig själv, skulle jag fortfarande vara så besviken? Om vi bara sänkte ribban en aning, skulle besvikelsen försvinna? Ett minne blott, en känsla utan namn.
But maybe its a good thing after all, when you think about it. Utan besvikelse skulle vi aldrig lära oss att kämpa. Utan nedslag och besvikelse skulle allt vara bra som det blev. Utan det, finns det ingen användning för att utväklas.
Om vi nöjer oss med det vi har, med det vi får, skulle inte värdens tid förvinna? Om vi är nöjda, varför fortsätta utveklas? Det är begäret efter något som gör att vi växer. Det är begäret som gör att vi tänker lite längre. Det är begäret som gör att vi fortfarande finns.
Utan begär, ingen besvikelse. Utan begär, inget oss.
Kärlek!
.
X
Utan Dina Andetag
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och genomskinlig grå
blir jag
utan dina andetag
Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och färglös som en tår
blir jag
utan dina andetag
Vad vore jag
utan dina andetag
Kent.
kris möjlighet
Visste du att på kinesiska är kris och möjlighet samma ord? I svenska språket har vi två ord, ett för att snart kommer det gå och helvete, och ett för att snart kommer vi att vara i himmlen.
Det är samma sak som med risk och chans,
En morgon för flera år sedan sa dom på radion: "Växlande molnighet och risk, förlåt mej, jag menade chans, för regn." Den meningen gjorde mej lycklig hela dagen. Varför säger vi alltid risk för regn, och chans för sol?
De borde vara ett och samma ord, så som med kris och möjlighet.
Det kineserna kanske vill lära oss är att vi kan faktiskt se saker ur två perspektiv, och ingen kan någonsin ta det ifrån oss.
Jag har hört att imorgon finns det möjligheten att det blir risk för sol.
kärlek?
tribute
Det var mitt under all tårtätning som jag kom och tänka på hur mycket födelsedagsbarnet betyder för mej, egentligen. Det är absolut inte som så att jag försummar mina vänner, aldrig, men det är allt för sällan som jag stannar upp och tänker på vad dom egentligen betyder för mej.
Som med födelsedagsbarnet. Vi har kännt varandra i minst 7 år tror jag, och våran relation har gått egenom mycket. Han har krossat mitt hjärta, jag har krossat hans, men på nått sätt har vi alltid hittat tillbaks till varandra. Han kanske inte är min närmaste vän, men han är någon jag vet att jag kan lita på till hundra procent, någon som jag vet alltid kommer att finnas där på något vis, på samma sätt som jag alltid kommer att finnas där för honom. Redan under tårtätningen kom jag även att tänka på andra vänner till mej, speciellt på en mycket fin flicka som betyder välldigt mycket för mej. Hon är inte häller min närmaste vän, men en vän som jag kan lägga mitt egna liv i hennes händer, utan att oroa mig för någonting. En äkta vän.
Sedan har vi de vänner som står mig allra närmast, de som redan vet att jag älskar dom obeskrivligt mycket.
Alla mina vänner är outbytbara, alla betyder lika mycket för mig, men endå så känner jag att den speciella, fina flickan och födelsedagsbarnet kanske inte riktigt vet om hur stor plats dom har i mitt lilla hjärta. Kanske jag borde förklara min kärlek till dom?
numb
Alla har vi någonsin kännt den svarta längtan, kännt hur smärtan inuti har tagit över oss. But where does it reach to an end?
Trode att jag en gång kände det maximala, att nu kunde det inte kännas mera. Det kunde det. Jag blev numb. Att en männsklig själ kan skada en annan själ så ofatbart mycket är obeskrivligt. Alla har vi kännt det, alla har vi kommit över det. Men hur många av oss på vägen blev inte numb? Eller är det de svaga som blir numb, och de starka reser sig upp, starkare än förut. Kanske vi alla lär oss från våra misstag, men av olika vis. Kanske vi alla stänger av, går tillbaka, börjar om från början, sårade men med glöden fortfarande brinnande. Kommer glöden någonsin släckas? Kommer vi alla vara numb tillslut?
"Hällre älskat och förlorat, än aldrig älskat alls."
