midsommar
En bild säger mer än tusen ord. Denna säger ett; lycka!
Brännbollen blev tillslut av. Utan dig Amanda och mig skulle det nog inte bli någon brännboll, eller hur? Att alla tyckte att vi var så himmla lika var skoj tyckte jag, du som är en sån söt tjej!
Synd bara att någon kastade in bollen i granen.
Eller kanske tur, annars hade jag nog inte börjat prata med Patrik. Inte en chans att du är över 32! Kul att du trodde att jag var 20. haha. Glöm inte Tasmanien nu.!
Stackars Kalle... Men var han tvungen att kasta ut all min dricka i skogen.? Jag försökte dissa honom snällt.. (Kan man dissa någon snällt?)
Du och jag på fyrhulingen. Jag försökte hålla mina ögon öppna hela tiden, jag lovar. Det gick så fort att jag knappt hann med. Som jag skrattade och skrek! Visste du egentligen vad du höll på med? "Vem har ställt det där trädet där?!" Du hade rätt; det var mycket läskigare dagen efter.
**
Och när vi åkte ner till vattnet. Du, jag och den spegelliknande vattenytan. Jag undrar om det var soluppgång eller solnedgång...
Min kyla, din värme. Din andedräkt blandades med min. Allt vore inget utan dig. Lätt skäggstubb skrapades mot mina lår. Jag skrattade, du log. Min kyla, din kyla. Din värme, min värme. Din andedräkt blandades med min. Jag längtar och minns.
Var det inte du och jag som värmde på tunnan också? Synd att någons kusin hoppade i. Kul att ingen hade badkläder. Felicia, du skulle sett han i hörnets min när du sträkte på dig.! Jag undrar om han någonsin hade sett ett par äkta förut.
Johan var sur dan därpå, bara så att ni vet. Fast det var nog mest mitt fel, jag sprang upp och ner hela tiden. Vattnet blev till dy.
Och Mattes flintastek! Behövs det några mer ord? Alla vi blev till grottmänniskor. Synd på min gula klänning.
Vad hände med Lidö? Vi som var så taggade! Fast, jag kan slå vad om att vi hade tusen gånger roligare hemma hos familjen Aronsson. Alla mössor och peruker, nakenhet och västar. Nakenhet. Rummet räkte inte till, så vi intog bordet att bli till vår borg. Aleex och jag i våra thigts.
Och Kicki, jag vill att du ska veta att du gjorde mig mycket glad när du sa det där om Marcus. Att jag hade hjälpt honom att växa. Tack, det värmnde.
Senare, sista natten. Du, glöm inte den. Jag lovar, jag kommer inte glömma. Jag minns. Och glöm inte gardinhänget. Jag känner fortfarande skäggstubbet mot min kropp. Jag känner fortfarande dina andetag. Allt vore inget utan dig.
Det är bara ord.
Min arme mot morgondagens sanning.
Mitt vapen mot den oskrivna framtiden.
Det är bara ord.
Min fröjd som får allt i mig att vilja.
MItt ljus i Grenouilles grotta.
De är bara ord.
Min högsta önskan.
Mitt enda begär.
Det är bara ord.
Min mur, min barriär.
Mitt ras, min slägga.
Det är bara ord.
Min verklighet.
Mitt nu.
I brist på andra ord; det är jag.
God mat och design.
Designade om bloggen igår. Vad tycker du? Eller, det var inte jag som gjorde. Min favorit-prata-om-allt-vän (även vid namn Rasmus) hjälpte mig. Eller, det var han som gjorde, jag sa bara hur jag ville ha det. Så det är iallafall mina ideér. Sparris ändrade textens färg också, så att det skulle bli mer läsbart. Jippie.
Åt supergod middag hos sparris moster idag. Hur gott som hällst! Det var synd att jag äter fetaost på jobbet varje dag till lunch, men det var fortfarande lika gott. De får vi göra om Maria =)
Utvärdering om midsommar är på väg. Det kanske rent utav blir om bara en liten stund till och med.
Master Mäkk!
skratt.
Nu ska jag vara kartläsare.
Om 7 timmar åker vi. Lycka. Jag tror vi kommer att slå rekord i att inte sova. Du och jag.
plutt hittade en muskel i mitt ben. min lilla plutt.
Om det inte fanns någon protest från början, hur kan den då försvinna?
ferdodo. master mackan. maci
Home sweet home?
I don't know where my soul is , I don't know where my home is.
"Borta bra hemma bäst." Men om borta är bäst då? Eller om man bara inte har något hemma? Hemma ska väll vara där man känner sig mest trygg och älskad. Hemma är väll där man kan slappna av och vara för sig själv. Eller är hemma där alla en ägodelar befinner sig? Isåfall bor jag i min väska.
Jag växte upp i mina föräldrars hus, blir det då mitt hemma? Jag flyttade, men dom bodde kvar. Vart flyttade jag? Trodde att jag flyttade till ett stort gult hus. Eller jag kanske flyttade till första lägenheten till vänster i trappuppgång 14A. Eller kanske till lägenheten på andra sidan stan, den rakt fram.
Jag har en enda gång i hela mitt liv kännt mig hemma. Det var i det röda huset med svarta knutar. Omringad av vacker skog, med fin altan. Ett halvår blott fick jag känna den där obeskrivliga kännslan av att få känna sig hemma. Så accepterad och älskad jag kännde mig. Så älskad, och lika mycket älskade jag tillbaka.
Grâce à toi à nouveau je respire.
I'm like a bird, I only fly away.
I don't know where my soul is, I don't know where my home is.
All I need for you to know is.
Röd vs Svart
När jag fyllde 15 år fick jag en eumoppe av min pappa. Röd var det, super fin. En sommar senare var min moppe.. inte så fin längre. Den var röd, men jag hade vurpat med den fleraflera gånger, kört i diket massor, tappat den typ varje gång som jag höll i den, krockat ett flertal gånger med träd, staket, bil, hus, stolplar... Ja, som du kanske förstår så var den inte så röd längre. (Lacken hade sakta men säkert skrapats bort för varje gång jag gjorde nått med den.) Nån gång mitt i sommaren var det en ung kille som krokade med mej (med hans stora van). Vi fick ut en massa försäkringspengar, och med dem köpte min pappa en ny eumoppe till mej. Denna gång en svart.
Jag och min svarta moppe var mycket lyckliga tillsammans. Jag hade inte trimmat den, men den hade medelhastighet på 80 km/h endå. Jag tror den tycket om mig. Jag klarade från att vurpa och krocka med min fina moppe, it stayed nice. Until today.
Det började ringa på min mobil precis när jag skulle ställa av min fina moppe. Jag svarade och försöke ställa moppen på stödet samtidigt som jag pratade i telefon. Min moppe väger ungefär 210% av min vikt,, och när lilla jag försökte upperhålla den med en hand.. nää, det gick inte så bra. Brak! sa det. Jag tror aldrig min pappa hört mig svära så mycket på en och samma gång. Oj, vad lilla jag skrek!
Nu är även den moppen repig och sönder (skyddet för bromsen gick av..)
Hmm, jag hoppas min moppe fortfarande tycker om mig endå.
Min blå almenacka
Var på jobbet igår. Det var fint väder och så, men det var ändå ganska tunt på folk mellan lunchgästerna och fikagästerna. Då passade lilla jag på att ringa till firsören för att ebställa en klipptid. Smartare lilla jag tänkte sekunden när jag tog upp min blå almenacka att jag absolut inte fick glöma den! Gissa vad smarta jag gör? Precis. Skrik och panik i morse när jag vaknade och upptäkte att jag hade glömt den. Stressade ner till jobbet, men eftersom att det regnar idag så hade dom stängt tidigt. Panik! För er som inte visste det så är jag mycket virrig av mej. Utan almenacka glömmer jag allt. Allt. Ringde till super gulliga Pernilla, som kom och öppnade till mej. Pinsamt! att dra ner chefen när hon hade ungar och hela köret att ta hand om. Kilade in och hämtade min blåa, underbara almenacka. Gissa om jag var glad att se den. Stopade den i jackfikan och var lycklig.
Lite senare på dagen kom min mor och hämtade mig i stan, och efter som att jag bara skulle springa ut till bilen tog jag min jacka i handen. Väl hemma var jag så glad att jag skulle få dricka ett glas mjölk att jag glömnde min jacka i bilen. Nu har min kära far tagit bilen och sig själv till en odentifierat plats, där även min almenacka befinner sig. Virriga jag vet att jag ska på "lunch möte" imorgon, men tyvärr har jag inte en blekaste aning om tid eller plats. Skirik och panik!
Columbine
Ett ord, tusen kännslor.
Varför?
Eric Harris Reb
Dylan Klebold VoDka
So not.
"Och vad ska du göra med ditt liv nu då?"
Jag har många mål i mitt liv. Några korta, små, de som sätts upp bara för en dag. Andra på längre sikt, de som behöver mer förberedelser. Alla dessa mål strävar mot ett stort mål. Ett mål jag har haft så länge jag kan minnas och kommer att ha tills jag tar mitt sista andetag. Detta mål är att bli lycklig.
Lycka. Så difust. Så luddigt. Så not. Alla människor har självklart olika syn på vad lycka är, men hur vet jag vad lycka är? Alla måste vi ha kännt pressen.. Kommer detta att göra mig lycklig? Allt jag gör och alla beslut jag tar grundas på den tanken. Att välja "induviduella val" var nästan katastrof för mig, jag har redan bytt fyra gånger. Induviduella val är egentligen någon som är mycket bra anser jag, alla får gå sin egnen väg. Problemet kommer bara när man inte vet vad sin egen väg är.
Jag minns ett utväklingssamtal som jag hade när jag var mycket liten. Min lärarinna hade en lila blus (jag h a t a r färgen lila) och uppåt näsa. Hennes ord minns jag ordagrannt;
"Lilla vännen. Tänk dej en väg och på den vägen går alla människor i livet. En del människor går rakt på vägen, hela livet ut. Andra stapplar sig fram men kommer ändå frammåt. Sedan har vi sånna som du, min vän. Du har inte riktigt hittat din plats på vägen än, det är nästan lite som om du har rammlat ner i diket och inte riktigt tar vara på dina ressurser. Det är sånna som du vi vill hjälpa upp på vägen igen, hitta tillbaka."
Under hela samtalet visade och gestikulerade hon med sina händer. När hon förklarade att jag hade trampat snett, ner i diket, visade hon med hela kroppen hur man faller.
Jag har fortfarande inte hittat min egna väg. Everything comes down to one question. Kommer detta göra mig lycklig? Jag blir nog så stressad och pressad på att göra det rätta valet att jag väljer det sämsta. Alltid. Fast i och för sig så finns det en man, vars ord har fasnat i mitt hjärta, i mina ådror. "Det värsta är att ångra vad man inte gjort." Mannens namn är Bengt Nyström, en hjälte. De orden kommer jag att hålla fast vid tills blodet mitt inte längre pumpas. Det värsta av allt är värkligen att ångra det man inte gjort.
Det är kanske därför jag inte riktigt har någon väg. Jag har många, många vägar. När jag var runt 7 år dansade jag balett, spelade fotboll, dansade jazz, sjöng i kör, red och dansade street. Allt på en och samma gång. Jag hade hört att Tiger Woods började spela golf när han var 3. Jag blev hur stressad som hällst, jag låg 4 år efter -och jag ville ju också bli värds bäst i nått! Jag visste bara inte vad... Jag har även fridtrottat, gått på karate, sjungit i ytligare fyra körer, solosång, innebandy, spelat piano, gått konstkurser, spelat teater, skidor.. Listan kan göras lång.
Jag är fortfarande sån. Jag vill bli värdsbäst i nått. Vissa anser att jag hade chansen förut, i ett ämne som jag var mycket bra på. Vann det mästa hela tiden. Men jag slutade. Varför? Det var inte kul länge.
"Och vad ska du göra med ditt liv nu då?"
"Jag ska bli lycklig."
Hällre ångra det man har gjort, än det man aldrig gjorde.
Ta min hand eller låt bara bli.
Hur kan du vara så skuren, skalad, men ändå vara vid liv?
Se mig, se mig. Eller låt bara bli.
Värre än så här kan det aldrig någon sin bli.
Värre än så här så vill jag inte finnas till.
Det är allt.
Rädsla?
Jag har en vän som har en mycket varm plats i mitt hjärta. Han är mycket rak och man kan alltid lita på honom. Alltid. Saken är den att han är även mycket modig. Eller modig ocg modig.. det finns inte mycket som skrämmer honom.
Vi skulle göra en grej. Jag är mycket rädd för en speciell sak som denna grejen innehåller, vilket han vet. Jag bestämnde mej för att spela lite tuff ändå, och vipps så var det bara trevligt och roligt. Nu är jag nästan inte rädd för det alls (okej, lite då, men det kommer jag alltid att vara).
Egentligen, varför känner vi rädsla för? För direkt fara förstår jag, men som det där som jag var rädd för.. Det visade sig att det var inget farligt med det allt, bara skoj. Det kanske är våra hjärnor som försöker spela oss ett spratt..?
Övervann en rädsla igår. Stolt!
Det fruktande folkslaget.
Staden jag bor i har på något konstigt vis blivigt till detta folkslags hemmort. Det finns människor ur detta folksklag som vallfärdar från andra sidan jorden för att komma just hit. This is where it all happends.
Staden jag bor i annordnar på något konstigt vis en stor fest för detta folkslag varje år. Hela staden förvandlas till ett stor slagfält för en dag, och alla är där. Till och med vi med den isande kännslan längst våran ryggrad.
Kännetecknet för en människa som kommer från detta fruktade folkslag är ganska enkelt när man en gång bara lärt sig det. Från hanarnas sida är det skägg som gäller. Långt, skruvat skägg, gärna med lite senap eller liknande runt munnen. Det är även hårpiska som nästan är ett måste, eller helt flintis. (Den kala sorten gäller dem som en gång hade hårpiska, men åren gick och håret blev för tunnt.) Denna hårpiska måste vara otvättad och trassligt, inte en enda hårborste får någonsin komma i närheten av den gyllande hårpiskan. Runt om huvudet kan en heltäckande bandana komma på tal, men även detta är för dem som har det lite tunnt där uppe.
Honorna där emot kan faktiskt ha mycket olika hårväxter på huvet. En del kan ha mycket kort och spretande, andra mycket, mycket långt uppsatt i en hästsvans i bak. Det kan variera.
Något gemensamt mella alla dessa honor är de mytomsbunna "hängtuttarna". Ju mer häng, desto bättre. Många har frågat sig mer än en gång varför just hängtuttar är ett fenomen som drabbar just detta olkslag storartat. (I många andra folkslag är det nästan bara slumpen som avgör vem som ska få det och vem som inte ska få det.) Ingen vet och jag gissar på att ingen kommer att få veta, för att ingen forskare kommer någonsin våga sig på att forska runt om kring detta mytomsbunna folkslag och deras hängtuttar.
Moving on, något som både honorna och hanarna har gemensamt i detta folkslag är klädsen. Det finns ett material som är tillåtet, och det är läder. Läderbyxor, lädertröja, läderväskor... Det finns endast ett undantag, och det är bommul. Bommulen får andvändas vid bandana och svettiga, trasiga gammla t-tröjor. No more.
Något som skilljer honornas klädsel från hanarnas är att hanarna köpte sin skinnpaj för länge, länge sedan. Innan ölmagen till och med. Detta faktum gör sig påmind varje gång skinnpajen ska på. Sömmarna börjar spricka, och att ens försöka knäppa den över ölmagen är inte ens att tänka på. Den är för liten helt enkelt. Tyvärr envisas hanara om att bära skinnpajen, kanske i hopp om att någon dag kommer den att passa igen. Precis som den gjorde under urminnes tider.
Även tatueringar är något som alla dessa har gemensamnt. Dom kan förekomma över allt på kroppen, det kan vara på precis vad som hällst, det enda kravet är att den måste vara gjord för över 30 år sedan. På det viset börjar den bli blågrönaktig och mycket "slapp". (Skinnet är inte som det brukar vara.)
Förutom dessa kännetecken så brukar detta folkslag vara omringad med stanken från korv med mos, olja, cigarettrök, olja, bensin och olja.
Om du nu ser en person som passar in på alla kännetecken har du två val. Det ena är att lägga benen på rygger och springa allt vad du har. Detta kan funka ibland, men tyvärr så går vare sig hanarna eller honorna ut i folksammlingar utan sina stora, brummande maskiner. Dessa maskiner toppar mycket, mycket snabbare än vad du någonsin kommer att kunna springa, så detta val är inget jag rekomenderar.
Val nummer två är att stanna, försöka pejla läget och sedan försöka bli vän med odjuret. Efter ett tag kan man börja märka att odjuret faktiskt inte är ett odjur. Att det faktiskt är en människa precis som du och jag, det gäller bara att se bortom stanken och utsendet och den skrämmande blicken de flesta av detta folkslag brukar ha.
Jag antar att det är det som hela min stad har gjort för urminnes tider sen. Såg bortom allt det där. Det är väll därför min stad även är deras stad. Men det är faktiskt okej, så länge jag inte behöver stå ut med dom mera än en dag per år, den dagen hela staden förvandlas till ett slagfält.
