Du är strösslet på en glass, du är det roliga i hash!
Och snart blir du stor också!
- Hej Anna, det är jag. Jag håller på och dör. Ring mig.!
2 h senare:
- Heeej. Lever du?!?!!!
Apgarv!
(Och jag vågar inte riktigt tänka på hur grått allt skulle vara utan dig.)
Nä, nu får det vara slut på det här rackarns fjölet.! Jag vill ha sommar.
Idag höll jag på att blåsa bort när jag stod och väntade på bussen.
Åkte in till ett vitt Norrtälje. Snön låg som ett vitt, tunt puder. Nästan som om någon hade strött glitter över hela Norrtälje för att göra det vackrare. Det blev inte vackrare, bara slaskigare.
I alla fall gick jag och fikade med typ den snyggaste människan jag någon sin träffat i hela mitt liv. Får man vara så snygg? Efter en trevlig prommenad gick jag hem till Marcus för att där bli bjuden på "en äkta gourmet middag" som han uttryckte sig så fint. Ja, gourmet var det allt. Gourmet-köttbullar. Jag skrattade så jag grät. Sötnos. Innan jag skulle få skjuss hem så fick jag även två cocosbollar av Anders. Dessa skulle jag visst ge till min syster, synd att de redan har tagit slut och hon inte är hemma. Oops.
Nej, nu måste jag verkligen fortsätta plugga.
Jag hoppashoppashoppas att Eriks pappa har rätt.! Jag vill ha sommar nuuu.
Sextonde december sjuttonhundrasjuttio - tjugosjätte mars artonhundratjugosju
Med solen i leéndet vaknade jag imorse och kom ihåg vad det var för dag. Med sorg i mina ögon sörjer jag någon mina fingertoppar aldrig snuddat vid, men som mitt hjärta tackar varje dag för det han gjorde. Det han var.
Grattis?
Idag är det den 20/3 2008. 5års dagen på USA:s invation i Irak.
I 5 år har Bush och hans SSmän (?) "letat atmovapen". I 5 år.
"Ehh, ledsen gubbar... Vi har liksom inte hittat några än... Meehn, snart såå.! Skicka ner lite mer pengar bara. Nänä, ta pengar som egentligen skulle vara för att förhindra den globala uppvärmingen. Jaja för fan, det här går ju före alla andra prioreteringar". Fy fan.
Egentligen, är det någon som egentligen har förstått varför de invaderar Irak? Hitta atomvapen? Skapa demokrati? Tjäna makt och pengar? Skada oskyldiga civila? Stupa soldater? Ja, de sistnämda har de i alla fall lyckats riktigt bra med. Grattis.
Man måste ju sätta lite färg på vardagen
Just nu yrar snön utanför mitt fönster. Idag har jag på mig ett par väldigt turkosa, luddiga strumpor. Man måste ju sätta lite färg på vardagen.
Vad gör Linnéa när hon inte orkar tvätta? -Köper nya kläder.
Igår köpte jag en grå tunika.
Hamlet igår var en besvikelse. Jag gick till och med i pausen. Varje ord tog tre minuter att säga, scener var bortagna, repilker och scener från andra uppsättningar på dramaten flickades in lite då och då, flera stycken spelade dubbelroller, scener som inte finns i orginalmanuset eller inte hade någonting med saken att göra fanns med, dekoren var fulast någonsin, storyn tog aldrig fart och blablabla. (Och löksecenen var nog den sämsta på länge...) Nej usch. Det var bara en enda scen som satte sig i mina ådror, och den finns egentligen inte med i hamlet. Tur för dem att de spelade Coco Rosie i högtalarna -det enda som höll mig borta från John Blunds stjärnglitter.
Istället kom Marcus och hämtade mig på station, och vi åkte hem till mig och gjorde smoothie. Mycket trevligare än "en mordern tappning av Hamlet". Kungen hade pilotglasögon.
Nu ska jag nog gå och tvätta.
Storartat.
Tänk om man var sån, att man tyckte att ingeting är omöjligt. Egentligen så är ju faktiskt ingenting omöjligt och allt möjligt. Det gäller bara att bestämma sig för det så går det.
En av mina närmaste vänners pappa (Matte) sa till mig och Alexandra en gång för flera år sedan; "Bara man ger sig fan på det så går det..." Enda sen dess så har allt jag gett mig fan på fungerat. Punkt.
Det enda man inte kan styra är andra människors kännslor och fysikens lagar.
Som bara för några dagar sen låg jag och funderade på ett litet problem jag hade. Precis innan jag somnade kom jag på en lösning (tyvärr en icke-realistisk-lösning...) Morgonen där efter bestämde jag mig för att prova min icke-realistiska-lösning endå -och det funkade! Storartat.
Punkt.
Myshelg.
så trodde jag först att han skämmtade med mig när han sa att det kunde gå riktigt blodigt till.
Första matchen för dagen var mellan Christian och någon okänd människa, och efter 2min x 2 ronder var Christian så sönderslagen att det rann blod ner på hela honom (som tur var så var det bara näsblod).
"Siht!" tänkte jag "var faen har jag hamnat?!"
Efter en lång väntan var det iaf tävling 4 på matta A, och oj vad jag var nervös! (Jag kan ju bara tänka mig hur Dennis kännde sig). Nu i efterhand är jag väldigt tacksam för att det faktiskt inte blev några jättealvarliga skador på min Dennis. Tack.
Så, efter en lång dag i Solna for jag och Dennis hem till mig, kollade på melodifestivalen och mös.
I söndags gick vi en mysprommenad, sen åkte Dennis hem. Freddy kom hem till mig på kvällen och vi mööös hela natten. Ojoj, vilken myshelg!
Och jag började fundera på en sak när jag satt där i Solna hallen och väntade på att den oändliga väntan skulle ta slut. Jag tror jag saknar det där lite. Väntan, skitsnacket, jublet, adrenalinet, smaken av blod och lukten av svett. Adrenalinet. Det var en otrolig kännsla att stiga in på mattan, möta sin motståndares blick och höra dommaren förklara att matchen kan börja. Allt blir liksom tyst på något sätt. Det enda man hör är sina egna andetag, och det enda man tänker på är motstånadrens andetag.
Kanske jag inte skulle gett upp karaten? Men det är faktiskt sant, sen den dagen jag fick medaljen i min hand har jag inte satt min fot i dojon en enda gång. Kanske för att jag hade uppnått mitt mål.
Kanske för att jag ville spendera mer tid åt vänner, party och allt sånt man gjorde när man var fjortisfjorton. En dag kanske jag tar upp träningen där jag tappade den, men just nu nöjer jag mig faktiskt gott och väl med två-tre friskispass i veckan. Det får räcka.
Det omöjliga. ?
Nej, nu ska jag gå ner på stan och äta med Stefan och Dennis, sen träning. Ojoj, har inte tränat på för många dagar känner jag.
Juste! Höll på att glöma. Nu står det snödroppar lite varstans runt om Norrtäljetrakterna. Kanske våren och denns härliga värme är på väg ändå. Hoppas.
-
Det går bra nu, kompis det går bra nu.
Allt känns bara så himmla bra. Allt flyter liksom på som det ska. Ni vet kännslan - nu är jag ostoppbar!
(Och för övrigt skulle jag villja skriva om en mycket speciell person som nästan bokstavligt talat har sprungit in i mitt liv och sprungit omkull mig och mina tankar, men med tanke på att jag knappt känner människan och han bara verkar välldigt välldigt underbar så ska jag nog inte alls skriva om honom, så nu ska jag nog sluta skriva och försöka rätta till mina tankar).
